Änkepension är en äldre form av efterlevandepension som vissa kvinnor kan få när deras make har avlidit. Den ska ge ekonomiskt stöd efter dödsfallet och bygger på särskilda övergångsregler. Det är alltså inte en ersättning som alla änkor automatiskt har rätt till.
Änkepensionen avskaffades i princip 1990, men skyddet finns kvar för vissa kvinnor som var gifta vid utgången av 1989. Reglerna skiljer sig bland annat beroende på kvinnans födelseår. För kvinnor födda 1945 eller senare gäller strängare villkor än för äldre kvinnor.
Ersättningen beräknas med utgångspunkt i den avlidne makens pensionsunderlag. Den egna pensionen kan påverka beloppet, och att grundvillkoren verkar uppfyllda betyder därför inte att utbetalningen blir lika stor för alla. Äktenskapets längd och om makarna hade barn kan också ha betydelse för prövningen.
En kvinna vars make avlider kan exempelvis behöva få både rätten till änkepension och eventuell annan efterlevandepension bedömd. Pensionsmyndigheten tillämpar reglerna på hennes uppgifter. Änkepension ska skiljas från arv och från efterlevandeskydd i tjänstepension eller privata försäkringar. Sådana ersättningar bygger på andra regler och kan behöva kontrolleras hos andra utbetalare.
Praktisk tillämpning
Pensionsbeloppet beror på vilka inkomster och pensionsrätter som registrerats samt på reglerna när pensionen börjar betalas ut. Kontrollera därför uppgifterna i den officiella prognosen och jämför dem med arbetsliv, tjänstepension och eventuellt eget sparande. Val av uttagsålder och uttagstid kan påverka månadsbelopp, skatt och den ekonomiska tryggheten under lång tid. Efterlevandeskydd kan ge stöd till familjen men kan samtidigt minska den egna pensionen. Den som planerar pension bör göra en samlad budget och pröva flera scenarier för boende, inflation och oväntade utgifter. Regler och belopp kan ändras, så beslut bör bygga på aktuella uppgifter från Pensionsmyndigheten och berörda pensionsbolag. Bedömningen bör följas upp regelbundet. Viktiga antaganden, beslut och ändrade förutsättningar ska dokumenteras så att en annan person kan förstå underlaget. Det ger bättre jämförelser över tid och gör det lättare att upptäcka fel innan de får ekonomiska eller juridiska konsekvenser. Uppföljningen ska anpassas efter verksamhetens storlek, risk och behov.
