Bankgiro är ett svenskt betalningssystem för betalningar i kronor mellan privatpersoner, företag och organisationer. Ett bankgironummer fungerar som en betalningsadress som är kopplad till mottagarens bankkonto.
Kopplingen innebär att ett företag kan behålla sitt bankgironummer även om det byter bank, förutsatt att tjänsten flyttas korrekt. Betalaren behöver normalt känna till bankgironumret och en referens, ofta ett OCR-nummer, men inte mottagarens vanliga kontonummer.
Bankgirot sammanställer betalningsinformation mellan anslutna banker. Clearing innebär att bankernas betalningsförpliktelser räknas fram, medan avveckling är den slutliga regleringen mellan bankerna. Först därefter kan mottagaren krediteras enligt betalningsflödet.
Ett företag bör stämma av inbetalningar mot fakturor med hjälp av rätt referenser och spara betalningsunderlagen. Ett felaktigt bankgironummer kan styra betalningen till fel mottagare, så uppgifterna ska kontrolleras före godkännande. Bankgiro är inte samma sak som ett bankkonto: numret är en adress i betalningssystemet, medan pengarna slutligen bokförs på ett konto. Under 2026 moderniseras infrastrukturen, men bankgironummer ska fortsatt kunna användas enligt Bankgirot.
Praktisk tillämpning
Banktjänsten ska bedömas utifrån pris, säkerhet, tillgänglighet och hur betalningar genomförs. Kontrollera avgifter, ränta, stopptider, beloppsgränser och ansvar vid obehöriga transaktioner. Kontonummer, bankgiro och mottagare måste verifieras innan en betalning godkänns. Företag bör skilja registrering från attest och stämma av bankens saldo och transaktioner mot bokföringen regelbundet. Differenser ska utredas med kontoutdrag, kvittenser och betalfiler. För kort behöver användaren förstå valutapåslag, uttagsavgifter och spärrrutiner. Spara villkor och anmäl förlust eller misstänkt bedrägeri omedelbart. Jämför den totala kostnaden, eftersom en låg grundavgift kan kombineras med dyrare användningsavgifter. Bedömningen bör följas upp regelbundet. Viktiga antaganden, beslut och ändrade förutsättningar ska dokumenteras så att en annan person kan förstå underlaget. Det ger bättre jämförelser över tid och gör det lättare att upptäcka fel innan de får ekonomiska, rättsliga eller praktiska konsekvenser. Kontrollpunkter, ansvariga och datum bör anges i en enkel rutin som hålls aktuell. Rutinen ska också beskriva hur avvikelser rapporteras och rättas.
