Belåningsvärde är det värde som en långivare accepterar som grund när en tillgång används som säkerhet för ett lån. Det kan vara lägre än marknadsvärdet eftersom banken tar hänsyn till risken att värdet faller och till hur lätt tillgången kan säljas.
För en bostad utgår bolånet ofta från bostadens marknadsvärde enligt bankens värdering. Om bostaden värderas till tre miljoner kronor och banken accepterar samma värde som grund blir ett lån på 2,1 miljoner en belåningsgrad på 70 procent.
För värdepapper bestämmer banken eller nätmäklaren ett belåningsvärde per instrument. Ett likvidt och stabilt värdepapper kan få högre belåningsvärde än en liten eller volatil aktie. Värdet kan ändras snabbt, vilket kan leda till krav på mer säkerhet eller försäljning.
Belåningsvärde ska skiljas från både inköpspris och ett garanterat framtida försäljningspris. Långivaren bestämmer värderingsmetod och kan göra om värderingen. Låntagaren bör därför läsa villkoren, räkna på räntehöjningar och ha marginal för prisfall. Hög belåning förstärker både möjlig avkastning och risken för förlust.
Praktisk tillämpning
Betalningen eller kreditbedömningen behöver hanteras med tydliga kontroller av parter, belopp, datum och referens. Kontonummer, mottagare och betalningsvillkor ska verifieras innan godkännande. Företag bör skilja registrering från attest och stämma av bankens transaktioner mot bokföringen. Vid försenad betalning ska påminnelse, inkassokrav och eventuellt betalningsföreläggande följa gällande regler och avtal. En betalningsanmärkning är en registrerad uppgift hos kreditupplysningsföretag och ska inte förväxlas med själva skulden. Kreditgivaren bör bedöma både betalningsförmåga och risk, medan kunden behöver förstå avgifter, ränta, skydd och stopptider. Spara avtal, kvittenser och meddelanden så att varje steg kan följas. Bedömningen bör följas upp regelbundet. Viktiga antaganden, beslut och ändrade förutsättningar ska dokumenteras så att en annan person kan förstå underlaget. Det ger bättre jämförelser över tid och gör det lättare att upptäcka fel innan de får ekonomiska, rättsliga eller praktiska konsekvenser. Kontrollpunkter, ansvariga och datum bör anges i en enkel rutin som hålls aktuell. Rutinen ska även beskriva hur avvikelser rapporteras och rättas.
