En alternativ investeringsfond, förkortat AIF, samlar kapital från investerare och placerar det enligt en bestämd investeringspolicy för deras räkning. Fonden omfattas inte av EU:s UCITS-regler för vanliga värdepappersfonder. Ordet alternativ beskriver alltså en juridisk kategori, inte ett löfte om en viss avkastning.
Kategorin kan omfatta exempelvis fastighetsfonder, riskkapitalfonder och vissa hedgefonder. En fond kan köpa fastigheter och få hyresintäkter, medan en annan investerar i onoterade företag. Därför kan fonderna ha mycket olika risker och villkor.
Det är framför allt förvaltaren som regleras genom lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Beroende på verksamheten kan tillstånd eller registrering krävas. Särskilda regler gäller också för vilka investerare fonden får marknadsföras till.
En viktig skillnad mellan enskilda fonder är möjligheten att få tillbaka pengarna. En fond som äger svårsålda tillgångar kan ha lång bindningstid eller begränsade uttag. Det räcker därför inte att läsa beteckningen AIF för att förstå produkten. Investeringsinriktning, avgifter, belåning och villkor för inlösen behöver bedömas för just den aktuella fonden.
Praktisk tillämpning
Måttet eller instrumentet bör bedömas tillsammans med risk, tidshorisont, avgifter och hur lätt innehavet kan säljas. Historisk utveckling och tidigare träffsäkerhet ger ingen garanti för framtida resultat. Jämförelser blir mest rättvisande när samma marknad, valuta, period och referensindex används. Investeraren bör också förstå hur värdet beräknas, vilka antaganden som ligger bakom och vilka händelser som kan ge stora kursrörelser. För fonder och andra reglerade produkter finns central information i fondbestämmelser, faktablad och årsberättelser. Vid handel är ordertyp, likviditet och spread praktiskt viktiga, eftersom det pris som går att få kan avvika från senast noterad kurs. Dokumentera därför syftet med investeringen och följ upp om risknivån fortfarande passar den egna ekonomin. Bedömningen bör följas upp regelbundet. Viktiga antaganden, beslut och ändrade förutsättningar ska dokumenteras så att en annan person kan förstå underlaget. Det ger bättre jämförelser över tid och gör det lättare att upptäcka fel innan de får ekonomiska eller juridiska konsekvenser. Uppföljningen ska anpassas efter verksamhetens storlek, risk och behov.
