Cost-plus-prissättning är en metod där ett företag sätter priset genom att utgå från kostnaden för en vara eller tjänst och lägga på ett bestämt påslag. Påslaget ska bidra till att täcka övriga kostnader och ge önskad vinst. Metoden är enkel och används i många typer av verksamheter.
Om en produkt kostar 200 kronor att köpa in eller tillverka och företaget använder ett påslag på 50 procent blir priset 300 kronor före eventuell moms. I mer avancerade kalkyler kan kostnadsbasen även innehålla indirekta kostnader, administration och andra resurser.
Fördelen är att företaget får en tydlig koppling mellan kostnad och pris. Nackdelen är att metoden inte automatiskt tar hänsyn till vad kunden är beredd att betala eller hur konkurrenterna prissätter motsvarande produkt. Om kostnaderna är ineffektivt höga kan cost-plus dessutom leda till ett pris som marknaden inte accepterar. Därför kombineras metoden ofta med marknadsanalys. Ett hållbart pris behöver både täcka företagets kostnader och fungera för kunderna på den marknad där produkten säljs.
Praktisk tillämpning
Finansierings- eller investeringsmåttet behöver beräknas med tydliga definitioner, samma period och spårbara datakällor. CAPEX ska skiljas från löpande kostnader och kopplas till budget och framtida nytta. CAPM, DCF och avkastningskrav bygger på antaganden om risk, kassaflöde och diskonteringsränta som bör känslighetstestas. Cash conversion cycle visar kapitalbindning i lager, kundfordringar och leverantörsskulder, medan cash pool och covenant-utrymme påverkar likviditet och lånevillkor. Cost-plus-prissättning behöver täcka rätt kostnadsbas och rimlig marginal. Dokumentera beräkningsformel, valuta, period och ansvarig person. Jämför flera scenarier och stäm av måtten mot redovisning, avtal och faktisk betalningsförmåga. Bedömningen bör följas upp regelbundet. Viktiga antaganden, beslut och ändrade förutsättningar ska dokumenteras så att en annan person kan förstå underlaget. Det ger bättre jämförelser över tid och gör det lättare att upptäcka fel innan de får ekonomiska, rättsliga eller praktiska konsekvenser. Kontrollpunkter, ansvariga och datum bör anges i en enkel rutin som hålls aktuell. Rutinen ska även beskriva hur avvikelser rapporteras, rättas och kontrolleras på nytt efter åtgärd.
