Återvinningsvärde är ett redovisningsmått som används för att pröva om en tillgång behöver skrivas ned. Enligt IAS 36 är det det högsta av tillgångens nyttjandevärde och verkligt värde minus kostnader för avyttring.
Nyttjandevärdet bygger på nuvärdet av framtida kassaflöden från fortsatt användning och ett slutligt avyttrande. Verkligt värde minus avyttringskostnader utgår i stället från vad en marknadsförsäljning kan ge efter direkta försäljningskostnader. Det högre värdet används eftersom företaget kan välja det ekonomiskt bättre sättet att återvinna tillgångens värde.
Anta att en maskins bokförda värde är 500 000 kronor. Nyttjandevärdet beräknas till 360 000 kronor och verkligt värde minus avyttringskostnader till 340 000 kronor. Återvinningsvärdet blir 360 000 kronor och en nedskrivning på 140 000 kronor kan behöva redovisas.
När en enskild tillgång inte skapar oberoende kassaflöden görs bedömningen för en kassagenererande enhet, alltså den minsta grupp som kan bedömas separat. Antaganden om försäljning, kostnader, tillväxt och diskonteringsränta behöver dokumenteras. Återvinningsvärdet är inte samma sak som anskaffningsvärde, försäkringsvärde eller ett fritt uppskattat försäljningspris.
Praktisk tillämpning
Återvinningsvärdet används för att bedöma om en tillgång behöver skrivas ned och motsvarar normalt det högsta av nyttjandevärde och verkligt värde efter försäljningskostnader. Företaget behöver därför uppskatta framtida kassaflöden, nyttjandeperiod, diskonteringsränta och möjligt försäljningspris på ett konsekvent sätt. Antagandena ska stödjas av budget, marknadsdata och beslut som gällde på balansdagen. Gör känslighetsanalyser när utfallet är osäkert och dokumentera varför en nedskrivning görs eller uteblir. Bedömningen ska uppdateras när tecken på värdeförändring uppstår. Underlaget behöver vara spårbart för revisor och framtida bokslut eftersom små ändringar i antagandena kan få stor effekt. Bedömningen bör följas upp regelbundet. Viktiga antaganden, beslut och ändrade förutsättningar ska dokumenteras så att en annan person kan förstå underlaget. Det ger bättre jämförelser över tid och gör det lättare att upptäcka fel innan de får ekonomiska, rättsliga eller praktiska konsekvenser. Uppföljningen ska anpassas efter verksamhetens storlek, risk och behov. Kontrollpunkter och ansvariga bör anges i en enkel rutin som hålls aktuell.
